the(b)loglady

 

Vi gick omkring nästan ett helt läsår på Sörängens skrivarlinje, jag och min kompis Tobias, och snackade om att vi verkligen borde gräva en grop och lyssna på Tom Waits - viss konst hör bara helt enkelt ihop med viss speciell musik.

 

När vårterminen började lida mot sitt slut insåg vi att det bara var att ta tag i saken om det skulle bli något mer än bara snack. Tobias uppehöll vaktmästaren medan jag snodde en spade och en skottkärra och gömde undan i skogsbrynet.

När mörkret fallit skred vi till verket; en grävde medan den andra körde bort jord, och så byttes vi om. Allt till Tom Waits' suggestiva stämma från Tobias bandspelare.

 

 

Det tog halva natten, men så blev gropen också magnifik. Några få utvalda vänner fick komma på vernissage samma natt och betrakta den fabulösa gropen, upplyst med stearinljus.

 

Att vi valde att gräva gropen i kanten av fotbollsplanen var nog den starkast bidragande orsaken till rabaldret måndagen därpå, där skolans sportnissar rasade och rektorn såg det nödvändigt att påpeka att gropgrävning hädanefter var strängt förbjudet på skolans område samt att de skyldiga genast borde träda fram och be om ursäkt.

Kan inte minnas att de skyldiga någonsin gjorde det - konst är ändå konst.

 

 

Igår fann Elmz och jag en annan konstart som hör ihop med en speciell musik:  

Marängbakning och opera.

 

Känslostormarna som inträder då en vispar fluffet; de upphaussade drömmarna om de perfekta topparna; katastrofkänslan då kakjävlarna ändå sjunker ihop i ugnen likt platta komockor - allt stämmer så väl överens med dramatiken i en aria ur Rigoletto.