the(b)loglady

Något som varje hästägare borde ägna en tanke eller två; vad ska hända med mina hästar om jag plötsligt dör?

Visst, en både obehaglig och förhoppningsvis osannolik tanke - men kanske just därför.

 

Att skriva testamente är väl en god idé i allmänhet, men när det gäller levande djur så känns det extra viktigt. Jag vill inte att mina barn i ett sådant läge skulle bli stående med ett par hästar de varken kan eller vill ta hand om, och inte veta vad som skulle varit min vilja. Och jag vill inte att hästarna ska fara katastrofalt illa genom att hamna hos fel person.

 

 

Det är ju ofta så med oss hästmänniskor, att våra närmaste inte är lika involverade i hästarna som vi. Ofta är det istället stallkompisar, tränare och medryttare som är de som känner våra hästar bäst. Men om vi inte skrivit ner nåt annat är det lik förbaskat våra nära som plötsligt står där med kusarna om det värsta skulle hända.

 

Jag funderar över mitt hästamente.

Tant Brun är gammal och av en ras som är totalt oattraktiv på marknaden. Hon är visserligen entusiastisk och rolig att rida, men är inte särskilt insmickrande i övrigt; gör förnärmade miner då hon blir ryktad och ompysslad, ger ibland fan i att komma i hagen samt har en stor fäbless för att rulla sig i geggamoja. Hon äter dessutom mat för en modig summa varje månad.

Finns det överhuvudtaget någon vettig person som skulle vilja ta hand om en sådan häst? Och som kan göra det på ett bra sätt?

Ja, ett par stycken som iallafall kan tillfrågas; sådana som sett igenom den lite vresiga ytan och sett hjärtat av renaste guld som glimmar igenom. De skrivs in i mitt hästamente, med tillägget att hon ska få sluta sina dagar om ingen av dem vill eller kan ta henne.

 

Herr Pricknäsa är ung och har livet framför sig, han kunde nog säljas till en ny bra ägare.

Men...han har en fräck färg och framstår som skojig och lättsam, vilket riskerar att attrahera personer som inte skulle klara av honom, han är nämligen inte alltigenom den okomplicerade häst man skulle kunna tro. I fel händer skulle han kunna bli inte bara olycklig och vrång, utan rentav farlig. Hur sjutton ska mina, inte särskilt hästintresserade, barn kunna veta vem de skulle sälja honom till?

Så jag skriver ner ett par duktiga hästmänniskor som jag litar på, som känner till hans personlighet och som jag vet kunde hjälpa till att hitta rätt köpare. Ska även komma ihåg att fråga dem vid tillfälle om de känner sig okej med att stå med.

 

 

 

 

Så, det känns rätt bra. Nu finns dokumentet där, och även om jag naturligtvis hoppas att det aldrig ska behöva användas är det en liten trygghet för hästarna.

Har DU skrivit något hästamente än?