the(b)loglady

 

Då ytligheten försöker krypa under skinnet och glättigheten börjar klibba fast tänker jag att vi människor är som amöbor i en glasbubbla, oförmögna att ställa oss utanför och titta på vår egen verklighet.

 

 

 

Allt vi säger och gör, all vardaglig analys, utgår ifrån bubblans trånga och runda värld som om inget annat fanns. Vi simmar runt, runt och diskuterar glasets rundning och tjocklek och hur solstrålarna bryts i det, riktningen vi simmar i, hur trångt det är och vattnets kvalitet, och vem som egentligen bajsat i det?

Men inte frågor som "Hur kom vi hit? Är det här vi vill vara? Finns det en värld utanför bubblan?"

De flesta idag har till exempel ett jobb. Det är liksom grunden i vår existens. Slita och knega, göra rätt för sig. Tjäna pengar för att kunna konsumera och "unna sig". Sälja sin tid - det enda vi vet säkert att vi verkligen äger och har rätt till - för att...vad då? Få lov att finnas? Vara lycklig?

Vi är som besatta av viljan att äga, vi hyllar ägande som ett tecken på att någon med-amöba har lyckats. Med ägandet medföljer rätten att styra över andra. Varför tycker vi det är i sin ordning att 80 personer äger hälften av världens tillgångar? Vår rättsuppfattning här är så besynnerlig; att människor utan (ägandets) makt knappt har rätt att tycka och göra skillnad. 

 

Istället för att kräva att de där 80 delar med sig,  fortsätter vi att hitta på nya jobb så att alla kan rättfärdiga sin existens. Vi har kontrollerare som kontrollerar kontrollanterna och folk som uppfinner nya kontrollsystem för att ännu effektivare kunna kontrollera kontrollanternas kontroll.

Det som verkligen borde hålla oss sysselsatta borde istället vara att försöka minnas vad det var vi funderade över innan någon kom och berättade för oss att bubblan är den enda verklighet som finns .

 

Vad skulle hända om vi bytte ut läseböckerna i skolan mot poesi; om vi lät konsten spela en större roll än kapitalet, om vi lät våra mormödrar styra landet? Om vi fördelade resurserna till alla, och delade på de jobb som måste göras?

 

Välkomna ut ur burarna! Dörren har faktiskt varit öppen hela tiden.

 

 

vi föddes

med en oerhörd saknad

genom ett

rusande tågfönster

om natten

ser du en skymt

av rymdens handstil

omöjlig att tyda

någonstans

i den slingrande väven

av gnistrande bläck

finns förklaringen

till våra liv

(Bruno K Öijer)