the(b)loglady

När jag nyss lärt mig skriva, sex år gammal, skrev jag den här dikten till dig:

 

Bättre än så kan jag fortfarande inte uttrycka mig.

 

Det är så mycket jag skulle vilja berätta för dig och visa dig.

Se här; min vackra och modiga dotter, som har dina ögon och är så lik dig när hon skrattar. Är hon inte underbar?

Titta så stora och kloka de har blivit, mina fina pojkar som du älskade så mycket.

Har du sett blommorna som du tyckte mest om av alla, att jag fortfarande odlar dom i min trädgård? De blommar för fullt just nu. Och att din tufsiga Katt-Lisa, som vi fick ärva efter dig, fortfarande lever och mår bra.

Att din dotter fortfarande vägrar att rätta sig in i ledet, men har mjuknat lite i sina uttryck? Att livet gått vidare utan dig, men att vi saknar dig så mycket. Alla de där sakerna som en mamma vill veta.

 

 

Idag har det gått fem år sedan den där natten då jag och brorsan satt och höll din hand för allra sista gången.

Exakt ett år senare, på några timmar när, föddes ditt näst sista barnbarn, min fina brorsdotter i Helsingfors. Och några månader senare min egen dotter.