the(b)loglady

Förr eller senare kommer alltid en böna med gudomlig melonsmak. Den enda frågan är när.

 

 

 

Periodvis kan ju livet faktiskt vara så räligt att en rentav drar sig för att sticka ner fingrarna i asken överhuvudtaget.

Jag hade en sådan period för några år sedan, och efter ett antal äckliga bönor i form av svårt sjuka barn, döende föräldrar och mycket annat kunde jag riktigt känna den vedervärdiga aromen av daggmask i gelé -  i förskott. Det var då jag tappade lusten för ett tag att alls fortsätta utforska livet. Ni vet säkert hur det kan vara.

 

Då gäller det klappa till  sig själv med nåt trubbigt  och mobilisera "we shall overcome"-kören så att man vaknar till och minns hur sannolikhet fungerar.

Att åtminstone försöka tänka klart; ty med varje rälig satböna ökar ju risken rent matematiskt att nästa ska vara fin. Och efter tillräckligt många kan en rentav börja hoppas på att fulflödet ska efterföljas av en kavalkad av chokladkola, smultron och kokoslikör.

(För att inte tala om banan - halvgött för vissa men rent kräkframkallande för andra.)

Just nu drar jag upp idel coffee and cherry pie, champagne och påsklilja, men tvekar för en böna med tjärsmak; misstänker att den är vansinnigt god men kanske inte helt bra för hälsan. Det mesta är inte bara vindstilla och solgult utan rentav magnifique. Eller kardullers, som vi säger i kardullersland.

 

Glöm karma och sånt, det handlar inte om vad en förtjänar. Det handlar om vad en förväntar sig.

Men kanske framförallt om att inte bara fortsätta plocka bönor ur den lila asken, utan att fortsätta stoppa dom i munnen och tugga som om det inte fanns någon morgondag.