En parallell verklighet
...ja så känns det när man är på Sjukhuset en vecka med lilla Skrutt.
Vi har precis kommit hem, och vi njuter av de enkla små sakerna i att vara Hemma. Pratar med katterna, som alla har sin alldeles egen attityd till att se oss igen (Lisa: Ååå mina kära människor, äntligen tillbaka! Nu ska vi gosa! Kajsa: Jaha tjänstefolket är hemma igen, var god servera lite extragod mat så kommer jag in och äter om några timmar. Eventuellt. Spöket: HJÄÄÄLP, vilka är NI?????)
På Sjukhuset går allt i en egen tid, dagar och nätter flyter ihop till en stilla lunk, som såklart hela tiden kretsar kring lilla Skrutt och hur hon mår, hennes mediciner och journaler. Vet inte riktigt vilken operation i ordningen det var, men det har blivit några stycken. Denna gången gjorde de lite mer än tidigare, vilket gjorde att framförallt uppvaket blev tufft för henne. Och därmed även för oss.
Det finns få saker som är så jobbiga som att sitta i ett väntrum och vänta på besked om ens barns liv och hälsa medan minuterna tickar iväg och blir till timmar, att hålla paniken borta när det dröjer längre, och sen mycket längre än det var sagt, tvinga sig att inte tänka, inte tänka.
Lättnaden när beskedet äntligen kommer är så stor att kroppen får en chock när blodet plötsligt börjar rinna runt i kropppen igen efter att ha legat och skvalpat vid fotknölarna, och vi får anstränga oss för att förstå vad läkaren säger. Huvuddelen, att själva operationen verkar ha gått bra, går iallafall in.
Vi är så tacksamma.
Det är så många tankar som vill tänkas där på sjukhuset. Man är svimfärdig av tacksamhet för den kompetenta vård hon får. Samtidigt orolig, orolig...denna ständiga följeslagare, klumpen i magen.
Sen, när läget blir stabilare och man känner sig glad, nån slags dåligt samvete över de barn som är ännu mycket sjukare och vars föräldrar man möter i fikarummet varje dag. Vi vet hur det känns, men ändå inte. Ett tyst samförstånd. Medlidandet är oändligt, men inget man kan göra.
Tankar kommer också på föräldrar i andra delar av världen, som inte har tillgång till så här bra vård för sina barn. Hur känns det?
Mina favorittavlor!
...men vill man läsa är det en bra idé att ta med en bok, så här desperat ska det mycket till om jag ska bli:
I den här parallella världen känns omvärlden så avlägsen, även med en smartphone i fickan. Man kan se och läsa att världen brusar på som vanligt därute, men den känns så långt borta. Härinne spelar det ingen roll vad det är för väder eller vilken veckodag det är.
När lilla Skrutt piggnar till pratar hon om tupparna, vill gå ut på promenad. Jag förklarar att det finns inga tuppar här, inga hästar. Vilken öken tycker hon. Tja, kanska det. Skulle onekligen liva upp med en flock tuppar på innergården!
Hjärtevärmande är alla välgångsönskningar som strömmar in via sms, telefon och facebook. Vi blir fullständigt tårögda av hur många som tänker på oss och önskar bättring för lilla Skrutt.
Likaså över all hjälp därhemma...fina grannarna som pysslat om våra husdjur, och mina underbara stallkompisar som tar hand om mina hästar på bästa sätt. Det är så mycket värt att slippa vara orolig för djuren har det hemma när man är iväg.
Helt underbart var det att få komma hem idag...sniffa varm hästpäls, gosa mule, konstatera att en liten höna lagt sig på ägg. Ta fram fröpåsarna och förbereda en något försenad sådd.
Se lilla Skrutt somna belåtet i sin egen säng. Byta lakan i min säng då någon av katterna hade pinkat i den som straff för att vi varit borta.
Livet är så skört...det är en klyscha men helt sant. Vissa dagar känner man av det mer än andra.
Livet är verkligen en berg o dalbana med känslor- kan känna det du beskriver så innerligt men ändå kommer jag nog inte riktigt dit och kan förstå ❤️ Härligt att ni är hemma och att liten mår bra! Massor av kramar till er ❤️